Solens strålar skiner in genom de handblåsta spröjsade glasen, ljuset silas genom skira gardiner och färgar rummet mjölkvitt. Linnetyget frasar mot kroppen när jag sakta vänder på mig. Jag följer mönstret i tapeterna på väggen, djupt grågrön botten och stora ljusa blomblad.

​

Här i torpet står tiden stilla. Som om ett helt århundrade aldrig skett.

 

För att få första koppen kaffe på morgonen så går jag först ut i vedboden ute på gården, där sågar jag till lagom långa träbitar för att de ska få plats i vedkaminen och sedan klyver jag dem på mitten med en stor tung yxa. Många utav vedklabbarna har legat så länge i förrådet att de smular sönder när jag sätter yxbladet i dem. Andra är stenhårda och kvistiga. Varje klabbe en unik personlighet att lära känna.

 

Skottkärran som jag använder för att flytta den färdighuggna veden in i torpet med har följt med från barndomsvillan på Hemdal, så välanvänd att rosten hunnit äta rätt igenom den på flera ställen. Orange rost möter blå emalj. Varje gång jag kastar en ny vedklabb i kärran tror jag att det är sista gången den kommer gå att köra med över gårdstomten.

 

Sticka mot plån. Den torra veden tar snabbt fyr och jag matar in vedbit efter vedbit i den svärtade spisen. Lågorna når snart kopparkastrullens botten och värmer sakta upp vattnet från brunnen till stora bubblor.

 

Jag sätter mig ute på furstukvisten. Tittar ut över skogsbrynet. Solen värmer mina bara ben. I handen håller jag en vit emaljmugg fylld med nattsvart kaffe. När jag sitter där slår det mig med all kraft att det är såhär det känns att leva fullt ut. Att vara delaktig i en process från början till slut, se alla dess delar och sedan njuta utav  slutresultatet - det om något är för mig själpåfyllnad.

 

Jag är alltet och intet. Jag sitter där i solen och bara finns till. Av hela mitt väsen.