Smekt av alpina vindar bland spetsiga vita berg ser jag hur flaggor i olika färger snärtigt fladdrar där de sitter på långa vajande linor. Den starka solen värmer ansiktet när jag vänder upp huvudet mot en klarblå himmel.
Göran Kropp var min idol efter hans uppmärksammade cykelexpedition och bergsbestigningar. Filmpostern för imax-rullen Everest, som visades på Cosmonova under 90-talet, prydde en av väggarna i mitt pojkrum. Det kom ett sug efter att nå nya höjder och en inre glöd om äventyrarens stig rotade plats i själen.
Glöden svalnade av i samband med att jag långsamt inträdde i vuxenlivet och hamnade på vad som i folkmun kallas ett vanligt nio till fem-jobb. Förutom upptäckten att det faktiskt är nio till sex som
är verkligheten, började glöden långsamt få fart igen och nu står jag här i något som liknar min barndomsvision...
En mula passerar mig, lastad med stora gastuber på var sida om ryggen. Den kunde inte bry sig mindre om att jag står mitt i kollisionssträckan för dess utstickande packning. Hoppandes åt sidan, stående på en stig i en sluttning som är så brant att man skulle kunna göra tio trippelvolter innan man når djungeln längre ner, känner jag mig nöjd med valet av att ha gett mig ut i det okända.
Att besanna drömmen om att vandra i Himalaya kanske inte är att kasta sig in i det dramatiskt klingande ”okända”, men det är en del av stigen jag nu tar mina steg på. Jobbet på kontor är uppsagt och resan att följa äventyrarens stig gör att den där glöden intensifieras.
DHAULAGIRI. Med en topp på 8167 meter över havet rankas hon som världens sjunde högsta berg. Vy från Poon Hill .
Jag känner lukten av gödsel, rök och matlagning. En söt doft kittlar näsborrarna. Atmosfären i de himalayanska bergsbyarna har en speciell karaktär och när vi passerar en skola undrar jag vad som fick folk att bygga ett samhälle i den här svårtillgängliga terrängen.
Mellan byarna går folk dagligen med varor, en äldre man bär en stor bur laddad med hönor på ryggen. Jag tittar ner på mina grova kängor, tittar sen på mannens sandaler. Tycks funka det med. Jag antar att man lärt sig hålla koll på fötterna efter 60 års knatande upp och ned för bergen.
Napoleon Wallin, min reskamrat och en produkt av svenska försvarsmakten, tycks marschera oansträngt i ett taktfast tempo på Annapurna Treks krokiga och branta stigar. Men kommande morgon får han bevittna den bisarra stölden av hans svettiga innersulor. Snodda av bergsapor eller skosulesamlare? Det förblir en gåta.
Andra turisters bärare går i gympadojor, ofta i jeans. De flesta är unga killar som gör det som ett extraknäck, vissa som ett mellanjobb innan de hoppar på en eftergymnasial utbildning. Relativt späda men seniga bär de stora dufflar med hjälp av en sele runt pannan ca fem timmar om dagen.
OBEY. Dags för en hungrig mula att göra vad som står på sin skötares keps...
HIRED GUNS. Starka killar som vet hur man knatar i berg. Kan vid första anblick uppfattas kolonialt, men arbetstillfällen i Nepal är mer än välkommet.
Kisandes mot solen blickar jag upp mot ett säreget berg som med sina 6997 meter över havet formar sig som en fiskfena sträckt mot rymden. Hon är beaktad av lokalbefolkningen som helig till Shivas ära. Machapuchare eller ”Fishtail Mountain” besöktes 1957 av ett brittiskt expeditionsteam, som fick vända 150 meter från bergets högsta punkt, då de lovat att aldrig ställa sig på toppen. Berget stängdes därefter för klättring. Vår guide, Laxman Thapa Magar berättar om folk som försökt klättra berget efteråt, men att ingen kommit tillbaka.
Avstånden är svåra att greppa, Att skåda solen kasta sina första strålar på Annapurna-massivet, för att sen belysa det mäktiga 8000-metersberget Dhaulagiri flera mil därifrån. Söderut badar det djungeltäckta landskapet i morgondis. Vi står uppe på Poon Hill, en imponerande utkiksplats i gryningstimmen med 360-graders panoramavy i ett topografiskt inferno.
Vi fortsätter den snirkliga stigen mot Annapurna Base Camp och en kväll finner jag mig vara tillsammans med en ryss, kines, amerikan, australiensare och några nepaleser. Fellow trekkers och locals, alla i olika åldrar som har intressanta historier att berätta. Vi hopar oss kring den värmande kaminen i ett skjul på 3700 meters höjd. Eld, en sann isbrytare som får folk att öppna upp sig. Fast vi bara setts någon timme, känns det som att vi redan har ett tight band. Det sprakar, det glöder. I kaminen, i själen.
MACHAPUCHARE. En ståtlig fiskfena, men app app, ingen klättring här.
SKOSULOR. Napoleon Wallin får knata vidare mot Annapurna Base Camp utan innersulor...
EPISKT. Väl framme på base camp, omringad av berg, moln och snö.