Varsamt sätter jag ned den ena strumpbeklädda foten framför den andra.

 

Grova obehandlade träplankor.

 

I de mörklagda skrymslena på vinden når varken dagsljuset eller det svaga skenet från glödlampan in. Ihoprullade kartor över fjällområdet ligger nedpackade sida vid sida i trälådor. Mellan taknockarna, lutad mot en vägg står en handgjord träspade, använd och nött under åren. Lika len under mina fingertoppar som en av havet polerad sten. På en hylla strax bredvid står överblivet finsporslin staplat i väntan på att komma till användning igen. Vinterns säkerhetsutrustning trängs med fotogenlampor i metall, akvarelltavlor prydda med renar i fjällandskap och oanvända fiskespön.

 

Jag tar upp en skrivbok med blåvävt textilomslag. Den har en vit etikett med blå kantlinjer, prydd med snirkligt handskrivna bokstäver ”De, som vilja nedskriva sina intryck och upplevelser under fjällvandringarna, torde göra detta i denna bok, icke namnboken.” Jag lyfter varsamt pärmarna och läser överst på det tjocka pappret en namnunderskrift från 1957.

 

En bland många vandrare som lämnat sitt avtryck. En vandrande själ som jag inte vet någonting mer om än att våra vägar nu har korsat varandra i en parallell verklighet. Många decenniers vatten har flutit förbi i bäcken utanför fönstret. Vi har båda vandrat den mödosamma vägen upp för fjället. Nått fram. Sett siluetterna av bergsmassivet på långt håll och kanske slagits av dess beständighet. Dess obönhörliga varaktighet varvid vi själva är intet.

 

På besök för en kort stund.

 

Användandes tid vi bara har till låns. Skyddade av lyckliga omständigheter som gör det möjligt för oss att stilla sinnet för dagen just här av alla platser.

 

Likväl är vi bara fotburna nomadsjälar på en plats som kan vara otillgänglig och karg med vinterns vinande vindar och höstens plötsligt dundrande regnoväder. På naturens egna villkor.

 

Jag går ut genom vindsluckan, stänger varsamt dörren bakom mig. Tänker på de 125 år av möten mellan människor som utspelats invid de stora bergsmassiven. Jag kastar ett sista öga på fjällen bakom mig innan jag knyter på mig kängor och ger mig ut på dagens färd. Till ett okänt universum.